Ibland får de allt till det. Rundade hörn och allt. Som riktiga arkitekter gör. Som det här huset uppe vid Värnhem (i Malmö), precis bredvid Entré (a.k.a alla Aluma-försäljares vänner). Som tur är finns det alltid vänner på väg också. Som räddning från fantasilöshet och låtsasmodernism kommer din lokala valutaväxlare och sabbar upp allt med lite skön gul tejp. Gött.
/Karl Westino
I Stockholm har de precis byggt hyresrätter på Barkarby flygfält. DN skriver om att företaget bakom, ”Din Bostad”, tagit in konstnären AnnMari Benckert för att färgsätta husen. Med uppmuntran från kommunen: ”Kommunens signal var tydlig: satsa på lite djärvare färgsättning!” Resultatet? ”Fasaderna är omväxlande gröna och vita i olika nyanser, balkongerna röda, pelarna grå och taken svarta.”
Är detta en ”djärvare färgsättning” i Sverige 2008? Lite galnare ska det väl vara för att klassas som ”djärvt”.
Har det från Din Bostads håll har varit viktigare med en konstnär i projektet för att skapa uppmärksamhet, än att faktiskt göra något särskiljande? Detta enligt den estetiska hierarkin där arkitekten står över formgivaren men fortfarande blickar upp mot den platå där konstnären residerar. En färgsättning gjord av en konstnär är per definition bättre än en som en arkitekt gjort. Skit samma om den sedan bara består av en färglärans grundövning med komplementärfärger.
Varför så mycket uppmärksamhet för så lite? Martin Kann ger kanske en del av svaret, när han berättar om sitt omslag till Soundtrack of Our Lives nya skiva. Han ville härma ”ett obehagligt formspråk som drar in en massa människor i något de kanske inte vill vara”. Martin pratar om masskommunicerade företag, som kommunicerar med bilder som visar leende människor i avskalade miljöer. Han menar att det finns en mall för vilken estetik som vi ”bör eftersträva”, och som är svår att ifrågasätta.
Det är viktigt att vi uppmärksammar färg som uttrycksmedel i vårt boende. Det finns mycket att göra. Med olika ljussättning kan vi få alla glaskuber som byggs att skimra i olika färger efter olika årstider. Vi kan införa tullrestriktioner på grå färg. Och framförallt måste vi bli bättre på att lyfta fram de som gör nyskapande och djärva färgsättningar som inte platsar i HC Andersens sagor.
av: Karl Westin
Malmö Arena – vision vs verklighet
Så kom den, artikeln du väntat på: Södra Sveriges ledande planerings- och arkitekturblogg besöker Malmö Arena.
Förvånande nog har arkitekten valt ett symmetriskt och tempelliknande upplägg. Med en ishockeypuck på taket. Eller Stockholms stadsbibliotek möter Hyllie vattentorn om man så vill. Ett (ofärdigt?) skärmtak med pelare omger arenan, tanken verkar vara att besökarna ska mötas upp utanför. Väl inne i arenan möts du av ett litet rum med betydligt lägre i tak. Stanna ute så länge som möjligt, är budskapet.
Malmö Arena, templets entre
Malmö Arena, från parkeringen
När man kommer från den blivande Station Hyllie skapar pelarraden och skärmtaket ett pampigt intryck. Bilresenärer och de som kommer norrifrån får själva fundera ut hur de ska ta sig in i arenan. En markering från planerarnas sida att det är de kollektiva resenärerna som prioriteras? Samtidigt kan det ses som en arkitektonisk miss att det tema arenan byggs kring är svårt att se på nära håll. Det symmetriska formspråket och de antika inspirationskällorna upplevs bäst på avstånd. Det lämnar en fadd eftersmak. Dynamik och innovation lyser med sin frånvaro.
Fristad bakom stängsel
Till arenans försvar kan vi ju lägga att skärmtaket som mötesplats verkar erbjuda en betydligt större frihet än “fristaden” bredvid. Med en mötesplats inomhus kan man ju slänga ut de som inte har tillräckligt i plånboken för att mötas. Malmö stads informationsskylt berättar om det integrerade och blandade Hyllie, samtidigt som Emporias skyltar visar bilder på en etniskt rensad glaskub där alla män bär kavaj och alla kvinnor höga klackar.
Malmö stad missförstår emporias intention
Missförstå oss inte, efter att ha tittat runt på andra ishockeyarenor så är Malmö Arena nog näst bäst i Sverige arkitektoniskt. Men som publikdragare är det tveksamt. När vi jämför med ett annat aktuellt malmöbygge blir intrycket lite mesigt. Är det så mycket enklare att bygga en cool arena för fotboll än för hockey?
av: Sara Hallström och Karl Westin
Sydsvenskan skriver att de köpcentrum som byggs i Malmö inte kommer att klara sig. I rubriken. I artikeln verkar det mer oklart. Inget har egentligen hänt.
Det roliga är ju om man börjar fundera på vad som går att göra med typ Emporia om det inte skulle vara köpcentrum. ”Din Fristad” kallar de sig på sin hemsida. Vill de bygga någonstans för de som blev utslängda ur Christiania att ta vägen? Kommentarer kommer samlas och skickas till Emporia.
Under allmännyttan, bostadsbrist, Feng shui, Köpenhamn, Malmö
Vid det här laget sitter väl Nisse på planet till Mali. Han skulle åka ner dit och jamma i 6 veckor. Detta har ju inget med arkitektur/stadsplanering/trafik att göra men senast vi repade berättade han om hur trafiken fungerar (eller inte fungerar) i Bamako, som är Malis huvudstad.
Bilden kommer nog inte från Bamako. Skit samma.
”Du vet, i vanliga fall i Sverige, så kör man ju bara när det blir grönt ljus. Där nere måste man titta efter ordentligt för att det finns inget som säger att det inte kommer nån idiot i världens fart i korsande riktning. Folk är mycket mer alerta och vakna för att folk inte följer reglerna.”
”Tänk dig en gågata i Sverige nu i julhandeln, folk går om varandra hela tiden och det är trångt och jävligt och människor överallt. Sen tänker du dig att det är så fast med bilar. Så är det på gatorna i Bamako.”
”En taxichaufför jag åkte med, han var antagligen påtänd och hade varit vaken i säkert 20 timmar. Så kör han förbi en moped och klipper backspegeln för mopedisten. De bara stannar och börjar förhandla om pengar. Taxichauffören får väl ge mopedkillen typ 30 spänn eller vad en backspegel kostar, och sen är de kvitt. Alla bilar som åker runt är mer eller mindre krockade.”
Ju mer han berättar desto mer inser jag att det här, förutom ett mer avslappnat förhållande till sin egendom än svenska bilägare, låter som nån slags Shared Space. Istället för en massa regler sköter sig trafiken genom ständig interaktion. Nu låter ju inte Mali-trafiken som nåt föredöme egentligen, men det är ändå intressant att Shared Space dyker upp bakvägen som nån slags ”urtillstånd”, inte för att reglerna säger så utan för att reglerna inte efterlevs.
Tidigare texter om Shared Space på betongelit:
Stadsliv II: Långt till latten?
Av: Jonas Westin
Efter Henriks mer visionära resonemang om höghusen och deras utformnings förtjänster kommer här en sågning av petigare natur. Idag gick vi längs Lantmannagatan, och hittade följande funkisinspirerade hus som antagligen under tidigt 2000-tal renoverats med bizarr okänslighet för stilen. Det är alltså framförallt fönstren på markplan som sticker i ögonen med sina lindrigt lämpliga proportioner. ”Hej och hå, här ska vi dra in gatan i affären så där slickt genom att låta fönstrena gå ner till marken och lägga golvet i nivå med marken. Det blev ju så fint på Marinmuséet i Karlskrona.”
Vi utarbetade ovanstående förslag (högra bilden) för att kanske få styr på eländet (vänstra bilden). Kanske hjälper det lite. Hursomhelst borde man tycka att möbelkedjan till vars båtnad huset en gång byggts om fullständigt skulle sakna kunder med tanke på hur lite känsla för form de verkar ha.
Om någon har äldre bilder på huset eller vet mer om det (arkitekt osv.), hör gärna av er.
Av: Karl Westin & Jonas Westin
Under arkitektur, Malmö
Mats Hellström, fd landshövding i Stockholms län, skriver om det omdiskuterade kallbadhuset i Stockholm (DN). Mest verkar han dock vilja ta tillfället i akt att ropa efter mera waterfront development
till Stockholms stränder. Waterfront development är ett luddigt begrepp som i stort verkar betyda ”att bygga prestigeprojekt vid vattnet”, dvs exklusiva kontor, bostadsrätter eller kommersiella lokaler. Ett tidigt exempel på detta är Docklands i London.
Betongelit har tidigare skrivit om waterfront development som metod för att sparka igång utveckling, men kom igen, Stockholm är inte Halmstad och hjulen snurrar redan så inåt h-e. I det nyss länkade inlägget jämförs metoder för att skapa tillväxt innanför och utanför detaljplan. Hellströms förslag innebär naturligtvis att områdesutvecklingen styrs av detaljplan i en samlad exploatering.
Stopp ett tag nu: Vilka områden menar egentligen Helllström? De kajer Hellström syftar på används idag till upplagsplatser för båtar och annat skumrask. Så kan man ju inte ha det. Nej, den överhängande risken är att en samlad exploatering av Stockholms stränder och kajer skulle skapa en väldigt steril miljö som ingen skulle ha glädje av (utom möjligen JM:s köpare av ”seniorbostäder”) och som knappast skulle bidra till ett förbättrat stadsliv. Men det finns alternativ. Genom att släppa fram husbåtar och tilldela byggföretagen små tomter i ett långsamt tempo kan man genomföra en strukturomvandling som skapar levande stadsdelar. Utveckling utanför detaljplan! Det skulle komma betydligt fler till glädje.
Av: Jonas Westin & Karl Westin
”Linköping är liksom en småstad, det märks inte att det är 140 000 som bor här.” Robert är från Göteborg och borde inte ha Stockholmskomplex åtminstone. Jana, från Kiruna, håller med: ”Det är som att studenterna bor i en egen stad”. Håller Linköping på att döda sig självt?
En kort titt på hur städer utvecklas på 2000-talet, på riktigt: (det är här ni ska rätta mig när jag har fel)
1. Smäll upp ett nytt, dyrt område. Gärna på schaktmassor eller industrimark. Kontrollerat i detaljplaner. ex: Bo01, Hammarby Sjöstad
2. Ett gammalt område utvecklas/tas över av täta brats (beroende på politisk tillhörighet), gentrifiering som det kallas. Ej kontrollerat i detaljplaner. ex: Möllevången, Södermalm.
(Eftersom det här är så politiserat använder jag två referenser, dels Niklas Claesson som skriver om Oslo, och dels Leandro Schclarek Mulinari som skriver om Malmö.)
Hur hänger det här ihop med Linköping? Sta’n vid Stångån har liksom problem: det är Sveriges femte största stad men ger intryck av att vara vilken småstad som helst. Samtidigt sker ingen utveckling enligt de två trender som föreslås ovan. Att smälla upp ett nytt och dyrt område låter sig göras nästan var som helst. I Linköpings fall handlar det om att någon framsynt kommunpolitiker bestämmer sig för att slakta lite allmän plats vid Stångån. Men får det studenter från Göteborg att stanna? Det verkar tyvärr inte finnas utrymme för utveckling enligt den andra trenden. Tannerfors är det mest tänkbara området, men verkar till stor del bestå av bostadsrätter. Åbylund ligger bra geografiskt, men förortsklossar har aldrig utgjort en bra grund för gentrifiering. Det är här planeringen kommer in.
Lägg märke till distinktionen som görs ovan: kontrollerat/ej kontrollerat i detaljplan. Gentrifiering är ett ord som mest används av vänsterinriktade människor, gärna i kombination med ”det är en del av den kapitalistiska logiken, att splittra arbetarklassen”. Men det kan lika gärna ses som en utvecklingsprocess. Ett verktyg som stadsplanerare kan använda. Hur kan vi göra om Tannerfors för att starta en gentrifieringsprocess som Linköping så desperat behöver för att få stadskärnan att växa? Hur kan Malmö bygga i nedan nämnda Norra Sorgenfri för att skapa en attraktiv brygga mellan stadskärna och förort? Genom att vända på perspektiven skapar vi utveckling! Se gentrifiering som 2000-talets anfallsvapen!
Av: Karl Westin
…att det inte är olagligt att måla slagord mot White arkitekter på Slussplan. Frågan är när denne ska åtala White arkitekter själva för det de tänker göra där.
Nu har det gått några år sedan man byggde om Skvallertorget i Norrköping: En trafikljusreglerad femvägskorsning gjordes om till en öppen torgyta utan vare sig trafikljus, vägmärken eller körfältsmarkeringar. Det enda som numera är reglerat är hastigheten för bilar, 30 km/h, och trafikanterna ska själva interagera för att styra trafikflödet genom ”korsningen”. Före ombyggnaden inträffade 5-6 olyckor, varav en allvarlig, årligen i korsningen, vilket nu ska ha sjunkit till 0-1 olyckor årligen. Så långt allt väl.
Under 2005-2006 åkte jag till Norrköping med jämna mellanrum, och i samma veva publicerades den här artikeln i DN. Självklart lät det intressant, så nästa gång jag åkte dit bad jag förstås om att få se på Skvallertorget, detta förlovade land av samförstånd mellan trafikslagen. Mina vänner blev nästan förskräckta när jag nämnde platsen: ”Där är det ju krig! Det är ju livsfarligt!”. Nåja, livsfarligt är väl inte Skvallertorget, men det som blev uppenbart för mig var att man från trafikplanerarnas sida inte lyckats redogöra för avsikten med omläggningen av torget, med resultatet att trafikanterna bara kände sig otrygga och jagade. Även om åtgärderna fungerat i den bemärkelsen att olyckorna minskat förefaller Norrköpingsborna betacka sig för gatukontorets hjälp. Olyckor upplever man inte dagligen, men en förvirrad korsning känner man av varje gång man passerar.
Jag håller med om att fortlöpande kommunikation mellan trafikanterna är det bästa sättet att undvika olyckor i stadsmiljö. Ofta räcker det med att utbyta en blick, ta ett halvt steg ut gatan, och så vidare, så förstår vi varandras avsikter. Men den kommunikationen är allt för viktig för att kidnappas av några shared space-pajasar som vill frälsa världens trafikanter med sitt färdiga manifest. Shared space finns inte bara på de som utsetts till mönsterexempel, shared space finns i vår vardag: vid Botulfsplatsen i Lund, vid alla obevakade korsningar. Jag tror att man har mycket att vinna på att införa shared space i mikro-skala (storleksordningen ett övergångsställe, en smal gata), och på så sätt gradvis vänja alla trafikanter vid att kommunicera. Då kan man också minska olycksriskerna och tillämpa dessa idéer utan att det blir cirkus av det. Staden är din, använd den!
Under shared space, trafik
 | Bertil om Istället för strandskydd,… |
| Bertil om Istället för strandskydd,… |
| Bertil om Istället för strandskydd,… |
| Bertil om Med tårna i vattnet |
 | Jan Wiklund om Malmös Centre Pompidou |
Betongelit 