Stockholm – i enbart svart och vitt?

När man gör kopplingen Stockholm och stads- eller samhällsplanering, går tankarna snabbt till rivningarna i Klarakvarteren eller den s.k. Citysaneringen med start 1952. Kulmen nåddes 1967 och under samma tidsperiod skedde också stora förändringar i Stockholms närområden. De första förorterna tog form, med Vällingby 1954 i spetsen. ABC-stad, grannskapsplanering och SCAFT var tidens ledord. Mellan 1965 och 1975 följde miljonprogrammet med bebyggelse bl.a. på Järvafältet. Men redan långt tidigare har Stockholm gått igenom stora förändringar. På 1630-talet påbörjades det stora regleringsarbetet. Gatorna skulle bli raka och kvarteren jämnt fyrkantiga. Två tusen gårdar revs eller flyttades och rutnätsplaner lades ut över den norra malmen. Visserligen rådde planerarna inte på Brunkebergsåsen, det fick bli två stadsplaner istället. Fortfarande var dock regularitet ledstjärnan. De slingriga gatorna och den oregelbundna och långsamt framvuxna staden skulle bli ett minne blott. Stockholm var huvudstad i en ny stormakt och skulle också se ut som en sådan. Sedan dess verkar idealet om den planerade staden ha hållit i sig.

Som relativt ny i Stockholm (inflyttad juli 2007), så är min uppfattning att detta svartvita tänkande fortfarande präglar stadsbyggandet, men i ny tappning. Stadsutveckling står onekligen på agendan med nybyggda områden som Hammarby sjöstad och nordvästra Kungsholmen. Planer finns för Norra stationsområdet, Årstafältet, Värtan-Frihamnen m.m. Att det byggs nytt i stor skala är bra – staden räknar med en befolkningsökning som når närmare en miljon invånare år 2030. (Framtidsutredningen 2007). Men det finns på samma gång en utbredd rädsla för att göra förändringar i det redan byggda. Det är fullt förståeligt att man inte vill upprepa de oåterkalleliga ingrepp som exempelvis Klararivningarna förde med sig, men detta svartvita tänkande kan också förlama. Vad hände med den långsamma anpassningen, den organiskt växande och omväxlande staden? Och då menar jag inte bara att nya butiker öppnar lite här och var och att andra försvinner, utan ombyggnader, påbyggnader, utbyggnader. Så fort detta sker, blir tonen i debatten tveksam och ofta kritisk.

På seminariet ”Samtal Stockholm” den 3/2 på Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänförening presenterades nya utvecklingsprojekt i staden. Här fanns företrädare för bl.a. Statens Fastighetsverk som visade hur området mellan Sergels torg och Gustaf Adolfs torg kan förvandlas ur olika aspekter. Detta är dagens departementskvarter och just dessa som utsattes för den brutala rivningen på 1960-talet. Förslagen handlade till stor del om att bygga på många av de kontorsbyggnader som idag dominerar kvarteren med bostäder. Vidare vill man förändra Brunkebergs torg och länka samman folkströmmar i Gallerian och på Drottninggatan. Förslagen mottogs med tveksamheter av åhörarna. En del åberopade påbyggnaderna som hot mot upplevelsen av de kulturhistoriska och arkitektoniska värden som till viss del finns i husen från 1960- och 70-talen, andra påpekade att förändringar och ökad trygghet istället kan åstadkommas med hjälp av ljussättning. De nya hushöjderna ifrågasattes också. Tidigare har även andra förslag som Badringen i Riddarfjärden, utbyggnader av restauranger i Gamla stan och ombyggnaden av Slussen mötts av starkt motstånd. En sorts extrem bevarandekultur har brett ut sig. Återigen, det är förståeligt med tanke på historien. Men måste stadsbyggande handla om antingen totalt bevarande eller nybyggnation på tom mark?

Alternativet ”mitt emellan”, gråtonerna, behöver inte alls innebära något dåligt. Det finns ofta stora möjligheter. Gamla fasader kan behållas, men få en helt ny insida. Likaså kan man fortsätta byggandet av moderna radhus på äldre kontorshus, länka samman byggnader med moderna glasgångar eller göra utbyggnader anpassade efter nya behov. Visserligen har förtätningsvurmen slagit ner även i Stockholm, det finns många exempel. Men denna förtätning skall helst inte innebära förändring. Horisonten får inte förändras, skuggor får inte falla annorlunda och framför allt får inte den nuvarande upplevelsen av platsen förändras. Men vad är då meningen? Samhället förändras ju ständigt. Inte önskar de flesta av oss ett liv utan datorer eller ett boende utan el och rinnande vatten? Med det inte sagt att det vi trodde var nödvändigt i en tidsperiod, t.ex. användningen av bilen, inte kan förändras eller försvinna. Behov kommer och går, detta måste stadsplaneringen inse och anpassas efter. Svart och vitt är fina färger, men ibland kan det skarpa bli alltför statiskt. Det är gråtonerna som skapar skugga och stämning och det är dessa som avspeglar liv och rörelse.

Av: Ebba Larsson

Annonser

13 kommentarer

Filed under Byggande, förtätning, samhällsplanering, stadsplanering, Stockholm

13 responses to “Stockholm – i enbart svart och vitt?

  1. ebbachristinalarsson

    Betongelit lyfter blicken från den skånska myllan och riktar nu fokus även mot den stora staden Stockholm. Härifrån kommer rapporterna inte att handla så mycket om tekniska detaljer utan få ett mer samhällsvetenskapligt perspektiv. Samhällsbyggnad är tvärvetenskap.

  2. karl_wetongelit

    Tack för en fin artikel. Kul att du sätter in det i ett längre historiskt perspektiv. Det problemet verkar inte bara vara stockholmsrelaterat. För att få in lite Skåne: ta det underbara näset, där folk inte bara protesterar när någon försöker göra något, de går till handling också.

  3. Jenny

    Intressant artikel. Jag tror att en stad som förändras (men med en lagom dos respekt) och anpassas med tiden blir en vacker och levande stad. Det skapar ett slags historiska skikt som speglar både gårdagen, dagen och livet som utspelar sig i arkitekturen.

    I tider då man ansett det viktigt att spara på resurserna har de kreativa, försiktiga anpassningarna fått råda framför totala omdaningar. Kanske något för framtiden?

  4. ebbachristinalarsson

    Absolut. Ekonomin spelar en avgörande roll för byggandet. Att miljonprogrammet eller de andra stora genomgripande förändringarna kunde genomföras var ju helt beroende av ekonomiska medel. Och på samma sätt var avsaknaden av resurser en del i dess avstannande. Men planering och byggande är också beroende av hur man pratar om saker och ting och vilka ideal som råder. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget, men det är intressant att se hur något som ena dagen är rätt och riktigt, nästa dag kastas bort som om det aldrig varit värt något. Förhoppningsvis lär vi oss av historien inte bara när det gäller att riva och bygga nytt, utan även när det gäller komplettering och anpassning av befintliga miljöer.

  5. Jonas

    Välkommen ombord! Fin artikel.
    Jag känner att man ofta inte lägger upp bollen för en organisk förändring, genom att låta ett projekt/en etablering breda ut sig över det planerade området och endast bygga in en enda funktion i området. Ur den aspekten har det inte hänt nånting sen rivningarnas tid…
    Nyare motexempel, mer den variant du nämner i sista stycket, skulle kanske kunna vara Norra Sorgenfri i Malmö och (i mindre utsträckning) RAW-Gelände vid S-bhf Warschauer Strasse i Berlin.

  6. karlr

    Den huvudstaden verkar fega i många lägen. Lite trist också för att den feghet skapar andra som blir på gränsen till rabiata i sin nydaning, stora släggen plockas liksom fram i alla lägen oavsett behov.
    Man kunde önska sig att en om nej-sägarna jämkade sig lite i riktning mot slägg-sägarna så hade man tagit rätt många argument från dem med släggorna också.
    Kanske?

  7. *host*om-vi-hoppar-över-30talsförorterna-så-var-det-väl-ändå-vällingby-som-gick-i-spetsen-54-:)*host*

    I övrigt är jag lite skeptisk till diskursen kring att det råder en ”extrem bevarandekultur” i Stockholm. Men det skulle behöva utvecklas i en egen bloggpost, och jag bloggar ju inte längre.

    p.s samhällsvetare, även spl:are? i så fall håller jag ögonen öppna i korridorerna. d.s

  8. ebbachristinalarsson

    Halstablett? Men sant, rätt ska vara rätt.

    Det behöver säkert inte råda en extrem bevarandekultur mer i Stockholm än på andra ställen. Men stadens historia är ändå rätt speciell, vilket jag tror har stärkt organisationer som t.ex. Samfundet St Erik. Med det inte sagt att det inte finns röster som radikalt vill förnya, men det är just lägena mitt emellan jag saknar. Jag har iofs tilltro till Sthlms Stadsbyggnadskontor och den nya ÖP:n. Verkar kunna bli en bra blandning av pragmatism och ideologi.

    Nej, inte samhällsplanerare i betydelsen student från samhällsplanerarlinjen på Sthlms universitet.

  9. Utmärkt skrivet. Även jag saknar den dimension som du tar upp. Våra planerare och politiker gillar att presentera stora visioner för helt nya ”områden”, som då naturligtvis planeras i ett enda svep (som får till följd att det inte blir en stadsdel utan ett ”område”). Nu har ju trycket blivit väldigt stort. Det har nästan inte gjorts något alls på årtionden, nu plötsligt verkar ändå politiker och planerare börjat vakna och inse att en stad faktiskt måste få förändras. Men någonstans har vi ju också tappat kunskaperna om hur man bygger helt ny stad, eftersom vi inte gjort det sedan 1930-talet någonstans. Det kommer nog göras en del misstag på vägen, men jag tror vi hittar upp på den väg som vi ramlade av när modernismen kom. Till slut iaf. Vad gäller Joakims kommentar så skulle jag nog faktiskt säga att jodå, det finns en extrem bevarandekultur i Stockholm, men den kommer från en relativt liten, men inflytelserik grupp som har god hand med media medan det bland folk i allmänhet inte alls råder ett lika stort motstånd mot förändring och utveckling, tvärtom snarare. Många av de som jag träffar verkar tvärtom formligen ropa efter stadsutveckling.

    Det som har saknats i diskussionen är ju medborgarna. Vi har haft byggbolag och politiker som velat kasta ut fyrkantiga lådor på blåsiga gärden några mil från stan, och vi har haft särintresen som hejat på eftersom det inte innebär någon förändring av de miljöer som de vill konservera. Det där håller ju dock nu på att förändras, och där tror jag den yngre generationen och internet är en del i det. Vi urbanister har nu verktyg att organisera oss och det har börjat påverka debatten. Även en ny generation politiker har börjat komma fram, politiker som inte skyr staden, utan omfamnar den.

  10. ebbachristinalarsson

    En man med kloka synpunkter på detta är Anders Wahlgren som intervjuades i dagens Gomorron Sverige. Han har bl.a. gjort dokumentären ”Staden i mitt hjärta” från 1992 om Klararivningarna. Wahlgren är tvärtemot vad man kan tro, inte alls emot förnyelse och förändring, utan pratar varmt om utveckling. Men denna utveckling bör alltså ske i anpassat tempo, steg för steg, inte som de ”områden” som Anders här ovan uppmärksammar.

    För att detta ska bli möjligt krävs ett helt annat angreppssätt från t.ex. byggherrar och beställare, där den ”ekonomi” som måste finnas i ett projekt behöver omprövas. Se t.ex. hur Jagvillhabostad.nu har lyckats bygga bra OCH billiga bostäder, i ganska liten skala.

  11. Tack för TV-tipset! Mycket intressant.
    Vad gäller utvecklingen om ”områden” så bottnar det väl mycket i att även om vi formmässigt så smått börjar lämna modernismen bakom oss så lever det kvar i planeringsideal. Man vill gärna planera hela områden på en gång, så att man kan visa idylliska arkitektritningar över det folkliv som inte kommer att finnas. Det gäller att våga släppa greppet lite, men samtidigt ha en ram att arbeta inom. Kanske en Lindhagenplan för 2000-talet?

  12. ”Som relativt ny i Stockholm (inflyttad juli 2007), så är min uppfattning att detta svartvita tänkande fortfarande präglar stadsbyggandet, men i ny tappning. Stadsutveckling står onekligen på agendan med nybyggda områden som Hammarby sjöstad och nordvästra Kungsholmen. Planer finns för Norra stationsområdet, Årstafältet, Värtan-Frihamnen m.m. Att det byggs nytt i stor skala är bra – staden räknar med en befolkningsökning som når närmare en miljon invånare år 2030. (Framtidsutredningen 2007). Men det finns på samma gång en utbredd rädsla för att göra förändringar i det redan byggda.”

    Jag delar inte uppfattningen att stadsutvecklingen i nya områden står på tapeten medan omdaning av befintliga områden är något betydligt svårare att föra på tal. Jag tycker snarare att bristen är ungefär lika stor på båda områden. Debatterna angående nya stadsområden är ofta enligt min erfarenhet lika omfattande som när det gäller omdaningar i den befintliga staden. Sen är, eller åtminstone efterhand blir, dessa nya stadsområden nedbantade till något som mest på ytan liknar stad.

    Det verkar visserligen gå åt rätt håll, men motståndet är enormt stort även mot att bebygga nya områden samt att specifikt bebygga dem med blandstad.

  13. Theodor:
    Det viktiga tror jag dock är att få fram att motståndet är lokalt eller av särintressetyp.
    Något *generellt* motstånd mot mer stad hos en majoritet av befolkningen finns inte, snarare tvärtom. Sedan att vissa (*host*SvD*host*) media gärna vill frammana en sådan bild är ju en annan femma. Jag tror att det på sikt är ofrånkomligt att plan- och bygglagen måste göras om. Det finns på tok för många regler som gör byggande av stad otroligt komplicerat, och som också ger små särintressegrupper oproportionerliga möjligheter till okynnesöverklaganden. Däremot ska inte möjligheterna att överklaga tas bort, det tror jag vore ett steg i helt fel riktning. Men idag kan man överklaga varje steg i processen flera gånger, helt kostnadsfritt. Och det är naturligtvis inte hållbart om vi ska kunna bygga mer stad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s