Röda bergen i Stockholm, stadsplan av P.O. Hallman.
Jag läser just nu en klassiker inom stadsbyggnadslitteraturen: ”Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser” av Camillo Sitte, utkommen 1909. Förutom det stora fokuset på kyrkor och statyer är skriften förvånansvärt aktuell. De problem Sitte pekar på (han får in några ganska underhållande dissar mot det då moderna stadsbyggandet och linjalens pedanteri) är många av dem högaktuella i dagens stadsbyggnadsdebatt. Bland annat behandlar han det offentliga rummets död à 1909:
“I vårt offentliga liv är dock mycket oåterkalleligt förändrat, som berövar många gamla byggnadsformer deras forna betydelse, och på detta kan man intet ändra. Vi kan inte ändra på att hela vårt offentliga liv i dag omtalas i dagstidningar, istället för att som en gång i det gamla Rom eller Grekland föredras av utropare i badhus och pelarhallar, så att det kunde dryftas på offentlig plats. Vi kan inte ändra på, att torghandeln mer och mer drar sig bort från de öppna platserna, delvis för att sluta sig inne i okonstnärliga nyttobyggnader, delvis genom kringföringshandel direkt vid husen. (…) Sedan århundranden, men huvudsakligen i nyare tid, drar sig folklivet bort från de offentliga platserna, varigenom en stor del av dessas forna betydelse gått förlorad, och det blir nästan begripligt varför vackra platsanläggningar hos den stora allmänheten kunnat krympa i så hög grad.”
Det är de allra första åren av 1900-talet och Sitte känner att stadsbyggandet som konstform är död. Tekniken och ingenjörerna har ensam beslutsrätt. Sitte finner istället stadskonsten i de gamla planerna, främst de italienska. Han menar att det moderna stadsbyggandet med sina breda snörräta gator är så fattig på motiv, att de helt enkelt är långtråkiga. En rak gata medför bara en vy, om och om igen. En krokig gata medför kanske hundratals. (Sitte menar också att syndromet torgskräck uppkommit med det moderna stadsbyggandet, låt vara osagt om det stämmer eller ej… )
Sekvenser: krökta gator ger fler vyer än en rak.
En kyrka som placeras i absoluta mitten av en regelbunden öppen yta skapar fyra likadana platser och vyer. En oregelbunden plats där kyrkan placeras vid sidan skapar flera platser med olika dimensioner och vyer. Sitte behandlar sekvenser i städer – hur det kan vara en rik upplevelse att vandra genom en stad.
I kapitlet om platser slutenhet ger Sitte en mängd exempel på hur man i det äldre stadsbyggandet hade olika knep för att skapa vackra slutna rum i städerna. Ett knep är att begränsa utblickarna från ett torg till en vy i taget. Ett renodlat exempel är Domkyrkoplatsen i Ravenna (Italien) men även Davidshallstorg i Malmö har mycket av denna karaktär, då det bara är i den norra delen man kan se vägens fortsättning redan när man äntrar torget. Att som i de flesta rutnäts-torgen se utången redan när man kommer in är som att man redan är på väg därifrån. Som gäster som sitter med ytterkläderna på.
Torg i strikt rutnätstruktur
Domkyrkosplatsen, Ravenna
Davidshallstorg, Malmö
Camillo Sitte fick ett stort genomslag. Bland annat var vår egen P.O. Hallman en trogen lärljunge vilket märks bland annat i hans stadsplaner för Enskede och Röda bergen i Stockholm. Hallman placerade ofta en byggnad i fonden av gatorna, för att på detta sätt skapa tydligare rum och skiftande vyer allteftersom man rörde sig i staden.
Så hur står det till med stadsbyggandet som konstart idag? Behärskar vi hela registret? Jag vet inte. Sitte har iallafall breddat mitt. Stadsbyggnadsdebatten handlar idag väldigt mycket om, om inte teknik, så iallafall naturvetenskap och hållbarhet. Jag vill inte se det som ett hot mot de estetiska och rumsliga övervägandena, men vi får inte inbilla oss att teknik är allt som krävs.
Lärdom nummer två är (återigen) att det är idiotiskt att hela tiden försöka uppfinna hjulet på nytt. De där gamla tanterna och gubbarna har mycket bra att lära dig.
Av: Jenny Åkesson
Betongelit 
Bra inlägg och kul att du lyfter fram Sitte. Vad är det för fantastisk utbildning ni får nowadays? Planstudenter som sitter och fördjupar sig i Krier och Sitte, framtiden ser ljus ut…
Intressant. Jag var i Jakriborg idag (får återkomma till detta) och där har dom faktiskt också fått med den aspekten av Torget som du nämner. Ironin i publiceringsdatumet är svåröverkomlig, var det så att texten skrevs i söndags? (I söndags kunde man sitta ute i solen utan jacka, igår 17 mars var det snöstorm i Lund)
Jonas: Artikeln har legat och gottat sig ett tag, men rubriken satte jag faktiskt i måndags. Med eller utan ironi, det är frågan…
Ser fram emot din jakri-dom!
Ping: Lite om Jakriborg och new urbanism « Betongelit
mm.. det här är sådant man använder i bildkomposition också. Framförallt i film. Genom att ha med vanishing points i bilden skapas känslan av oändlighet.
Exempel här
Annat spännande exempel på att stadsplanering är bildkomposition: Framför sankt matteus kyrka i malmö har de fällt ett stort träd. Eftersom kyrkan omgärdas av en mur, som man inte går innanför om man inte har ärenden där inne, blir upplevelsen av kyrkan för den genomsnittlige flanören att betrakta som bild. När jag gick förbi där igår kändes kyrkan mycket mindre än vanligt. När de fällt trädet försvann mellangrunden (trädet), kvar blev bara förgrund (mur) och bakgrund (kyrka). När inget som ger skala finns i närheten kan inte ögat mäta kyrkans storlek. Rum är komposition.
Jenny: Visst debatteras hållbarhet, men också arkitektur väl? I alla fall vad gäller enskilda byggnader. Men givetvis behövs en diskussion om rumslighet. Det ska vara en upplevelse att röra sig på en gata, även om den är tom på människor och verksamhet.
Jo, visst diskuteras arkitektur, men som sagt: mest byggnader. Det anses annars som lite av landskapsarkitekturens problem (som nog börjar rättas till): att människor inte förstår att det finns en gestaltande person bakom gator, torg, parker och landskap – särskilt landskap och parker ses av många som ”natur” eller ”det som blev över”. Därför kanske det inte diskuteras så mycket heller – man ser inte intentionen på samma sätt som hos byggnader.
Men dessutom tycker jag att det konstnärliga, med kompositionen som karl pratar om, gott kan diskuteras betydligt mer!
Jag tror att Sittes ideer på sin höjd är halvsanningar. Oftast är det ju de långa raka gatorna som har mest liv – det är där flest människor rör sig och människor är trots allt mer intressanta än de arkitektoniska motiv Sitte far efter.
Förklaringen finner man i rumssyntax. Vissa gator bildar stråk, andra inte. Det tenderar att vara långa raka gator, särskilt de som korsas av andra långa raka gator, som bildar stråk. Inget fel med lätt kurviga dito, men gator som slutar i ingenting är fel. Mer om detta finns på http://www.arch.kth.se/sad/publications/articles/lm_arkitektur_00_7.pdf skrivet av Lars Marcus på KTH som forskar om sådant.
@ jan: Sittes uppfattning byggde väl mer på filosofiska övertygelser än hardcore-empiri, men det kan ju vara värdefullt ändå. Håller med dig om space syntax-perspektivet, men viktigare än rak/kurvig gata är väl isf korta kvarter och levande gatuplan (jane jacobs-style)?
Jag bryr mig inte om ifall gatan är rak eller kurvig. Däremot är det döden om den inte leder nånstans. Om den ändar i en barriär.
Sitte i praktiken ledde till enklavbyggande, åtminstone i Stockholm där jag bor. Inte nödvändigtvis för att han hade fel i allt, utan för att fokuserade på fel saker, eller lockade stadsplanerare att fokusera på fel saker.
Gärna rumssyntax med lite Sitte som garnyr.
@ jan: Håller med om att isolering och separering lägger en död hand även över de vackraste planer. Men helt ointressant är det nog inte om gatan är kurvig eller rak, även om det inte är så att det ena är bra och det andra dåligt. Båda har sina fördelar och nackdelar som kan vara viktiga att studera.
Röda bergen är ju en liten pärla. Men så ser i regel inte moderna hus ut. Om man föreställer sig de här krökta intima gaturummen med moderna nyfunkislådor… Nja… då föredrar jag raka gator som ger längre gatuperspektiv och som ger en känsla av stadsmässighet och sammanhang med staden. Och det blir ju ännu bättre om det finns ett sammanhang på riktigt som Jan påpekar!
Man får ju också tänka på att Sitte gjorde sin comeback för minst ett par decennier sedan till följd att vi idag har massor av idylliserande småhusområden med krökta gator och hus i fonden. Hur bra har de blivit? Varför framhålls så sällan något av dem som förebilder?
Jag tror helt enkelt att det är fler faktorer än Sittes principer som gör Röda bergen eller Landala egnahem så bra. Materialen, detaljerna, grönskan osv.
Hej alla! Inte varje dag man hittar något så intressant som en intressant blogg på nätet. Jag är verkligen ingen bloggmänniska, men V-student.
Det första som dyker upp i mitt huvud när jag läser inlägget är boken A Pattern Language av Christopher Alexander. En sökning ger ingen träff så jag antar att den inte varit uppe tidigare. Den spänner över ett otroligt stort område inom stadsplanering/arkitektur/inredning, från städers placering till varför man ska ha olika stolar i ett rum. Det jag själv tycker är mest intressant är stadsplaneringsdelarna och de är mycket lika de som tas upp om torget här, men även många fler exempel, alla med människan i centrum. Så ett tips till alla er som är intresserade av stadsplanering, kolla upp A Pattern Language, jag skulle bli mycket förvånad om ni inte hittar något som är intressant för just er.
Tillbaka till läsandet, och efter det ska jag försöka få tag på Sittes bok…
Tack Klas och välkommen till bloggen. Ska definitivt kolla upp ”A pattern language”, det låter som något jag letat efter!
Visst är folklivet viktigt för upplevelsen. Men jag vill även kunna gå på en folktom gata och känna att den är vacker och intressant. För långa perspektiv tråkar ut mig, jag vill ha överraskningar. Inte hela tiden, men då och då! En liten liten krökning räcker för att ge mig det.
Folkliv är bra, men låt den inte ta över och skapa en-fråge-arkitektur! Det skapar lika fungerande arkitektur som en-fråge-partier skapar samhällen.