”Do I need a car in Boulder?” The answer was ”No, you can get around by bike without any problems.” Before my second visit to this country I’d never heard of Boulder and obviously I had no idea how big or small this town was.

It might be really interesting to discuss how the people of Boulder refuse to broaden the highway between Denver and Boulder with a few more traffic lanes, how Boulder citizens were first in the country to vote for a tax to buy, manage and maintain open space land in order to protect parks and trails from development. I could tell you about how Boulder in 1971 adopted a 55 foot height limit for new buildings or how their B-cycle bike sharing program has emerged during the last few years. However, for this post, I won’t dig any deeper into those topics. I’m just very pleased to be in a small town with mountains smiling at me through the window when I wake up in the morning. I appreciate how easy it is to get around in this town, how walkable and bikeable it is but most of all I’m delighted how doable it is to draw a map of my every day life in Boulder. Me and hand-drawn maps have a good relationship, and it started four years ago, during my first US visit.

I was cruising Mulholland Drive in my red sports-like-car. I was walking down Hollywood Boulevard, posing with various celibrities outside the Kodak Theatre. I went to Venice beach, spotting celebrities throwing a frisbee. I drank a whole lot of Orange Mocha Frappuccinos, bought a bunch of really cool t-shirts. But most of the time I spent driving around the enormous city, and thanks to an amazing GPS I could cruise pretty much wherever I wanted, without any worries or responsibilities so to speak. Which made sense, after all I was in ”the land of the free” and anybody who’s ever been to LA knows it’s a city where you’re a nobody without a car. I turned up the music while that feeling of cruising-in-your-car-freedom was just getting a hold of me. That’s when my GPS went black. Right in the middle of somewhere in a very dark LA.

I still don’t know what part of the city I was in, but I know I was saved by a good ol’ pencil with which someone drew me a map on a pink piece of paper.

This life changing experience not only made me prefer smaller cities before big ones but also to forever respect and love the power of hand-drawn maps. To be honest those are the only maps I trust and I’ve been trying to save them ever since as well as contributing to creating more (even if it’s mostly mind maps). The above map is the most recent, drawn using the very subjective method called memory and showing more or less my everyday life, or downtown Boulder. And as drawing maps is a very contemplative activity, the idea started growing of a collectively and co-created drawn map of the world. It might be as simple as drawing directions to the nearest grocery store for a stranger or trying to draw all the US states from memory or even a mind map of ideas to come. They all count and could eventually all together make a pretty nice and interesting map of the world. Perhaps even the coolest I could possibly think of.

I have no idea where this is going but I’m gonna start submitting my part of the world to submit@mapagram.org or perhaps tweet it to @mapagram.
I’d be more than happy if you would do the same.

Så, en stad med flygplatsen som centrum, där motorvägar går in mot mitten. Ur beskrivningen:

”create a new urban form that is economically efficient, globally competitive, attractive, and sustainable”

Well.

Om vi ser Kasardas vision som en beskrivning av en utveckling som redan sker, snarare än en utopi, kommer vi längre. Amerikanska städer som framhålls som potentiella Areotropolis är Atlanta, Memphis, Dallas, Los Angeles och Detroit. Inga mönsterstäder ur stadsplaneringssynpunkt direkt. Det går att se en, inte liknande, men Aerotropolitisk, utveckling i Europa också. Jag tänker givetvis på ryanairbyar. De uppstår med lågprisflygbolags vilja att döpa om småstäder efter storstäder inom 15 mils radie, och de lokala myndigheternas vilja att betala för detta.

Flyget kommer troligtvis vara en viktig del av vår ekonomi och vårt samhälle en lång tid framöver. Precis som småstäder kan återfödas som pendlarkommuner, finner både stora och små städer en framtid i att fokusera på flyget. Vad jag skulle vilja se är fler exempel på hur miljömedveten, långsiktig stadsplanering kan hantera flygplatser och flygtrafik. Har du exempel, posta gärna i kommentarerna!

Under tiden konstaterar jag att Aerotropolis verkar vara ett ställe som är bra för att åka till/från, hålla konferens, affärsmöten, och till high-end-elektronikindustri. Frågan är vem som ska vilja bo där? Frågan är vilket lokalt näringsliv som kan skapas? Bygger vi inte bara nya Detroit?

Libeskind till vänster, Eisenman till höger.

Av: Grävande Arkitekturjournalister

Plankare i Berlin som vägrade betala sina böter hade hittills hamnat i domstol, och dessa var nu helt överhopade med den här sortens fall, om vilket de inte tyckte. I samband med detta dök olika förslag på hur man ska avlasta domstolarna. ”Ta bort domarnas ansvar när det gäller att driva in plankningsböter,” säger vissa. ”Inför spärrar i tunnelbanan,” säger andra. ”Helvete heller,” säger BVG, motsvarande Länstrafiken i förbundsstaten Berlin. Tidningen Tagesspiegel rapporterar om detta i början på juni. Läs näst sista stycket i den artikeln en gång till om du redan är färdig. Översättning:

Förslaget [om spärrar] får moteld från BVG. Berlins tunnelbana är inte anpassad för spärrar. Många stationer har ingångar som leder direkt från mitt i gatan ned till perrongen, och ofta finns det ytterligare hissar mellan trottoar och perrong. Enligt en taleskvinna från BVG är andelen plankare lika hög i städer med tunnelbanespärrar som i städer utan.

Hyr och häpna! Den stolta bastion inom plankarbekämpning och upprätthållande av lag och ordning vi känna som spärrar, eller ”tillgångsbegränsning” som den direkta tyska översättningen blir, fungerar alltså inte när det ligger i trafikorganisationens intresse att slippa bygga om alla stationer! Som undersökande bloggare måste jag förstås undersöka om detta trafikpolitiska sprängstoff kan undersökas närmare, och skickar ett mail till BVG:s pressavdelning:

Ärade Herr Westin! Det uttalande Ni citerar härstammar från uppgifter från de företag som ingår i UITP (Union Internationale des Transports Publics). I den mån detta baserar sig på undersökningar, handlar det i regel om av affärsmässiga skäl ej offentliga uppgifter. Medan jag ej kan hjälpa Er vidare med Er förfrågan, för jag ändå gärna Ert ”beröm” av vår hållning i frågan i till protokollet.

Fan. Hade gärna sett en snygg rapport i PDF-format med omslag som en kommunslogan och kontaktadresser på flera språk, där fransmännen och britterna käbblats i veckor om vems adress som ska stå först. Istället får jag nöja mig med att posta en skärmdump på min mailkonversation med BVG, och länka till UITP:s rapport Human factors reduce aggression and fare evasion, där uttalandet återupprepas i förbifarten på sidan 32, sista stycket i första spalten. Hoppas någon tror mig ändå.

Av: Jonas Westin

Om ”arkitektur är frusen musik” (det klöks i halsen på mig bara av att skriva detta) är Drottninggatan 18 i Malmö fanimej arkitekturens svar på Bitches Brew. Länge tyckte jag att det var en av Malmös fulaste byggnader, och många gånger fick jag titta innan jag kunde se något förlåtande i detta över huvud taget. Naken, prefabricerad betong, med skarvar, bjälklag, och armeringsdistanser fullt synliga. Mellanrummen uppfyllda med reflekterande glas, som för att understryka den skonings- och ansiktslösheten hos den apparat som verkade där inne. Tydligen ritad av en viss Bernt Nyberg.

Armeringsdistans ingjuten och avskuren...

...för att bakvägen bilda ett dekorativt mönster på de stabiliserande väggarna, som brutalistiskt nog ger intryck av att fortsätta upp och genom hela byggnaden.

Mja, det här med Centre Pompidou, kanske krävs det mer än synliga installationer.

Skönheten i all sin prakt

Byggnaden bredvid är nog lättare att älska för många, trots ovarsamt utbytta fönster. Notera visionären i förgrunden.

Av: Jonas Westin (Visionär: David Lindelöw)

They’ve thought hard about an innovative mix of ‘cafe’ on the ground floor with outdoor seating next to a dual carriageway, with ‘mixed-use’ space above it. Helpfully, they have placed two people in the ‘mixed-use’ space, presumably doing a mix of things. So you can really feel that mix happening.

Entréer som förmodligen säger allt.

Själva hade vi gärna sett en liknande sågning av svennelyxkolossen Emporia i Malmö (under byggnation), men ärligt talat kanske byggherren Steen & Ström säger det lika bra själva:

Emporia består av tre våningar, fem olika torg för maximal rekreation och annorlunda uppleveler, parkeringshus och parkeringsplatser i direkt anslutning. En service nivå utöver det vanliga. Och entréer som förmodligen säger allt.

Det är svårt att hitta en genré där texten är så frikopplad från verkligheten som arkitektur-pitchar. I den här texten har det sedan bearbetats ytterligare . En explosiv mix.  En intressant sak i sammanhanget är vad texter som den här säger om vad de som skrivit den tror om ”vanliga människor”. Ett försök till sammanfattning:

• Vanligt folk tycker att det är fult med konsumtion
• Vanligt folk vill ha ”upplevelser”
• Att hitta något att konsumera som ingen annan har hittat förut kan också vara en ”upplevelse”.

Simulerar bland annat påfartsramp, trafikljus och en förenklad rondell.

Med mysiga snedtak, trevliga fönsterparti, charmiga detaljer och utsikt över Lunds takåsar är detta en lägenhet som måste upplevas!”

Jag kan inte låta bli att haja till inför ordvalet ”attraktiva Nöden”.

Här har vi en gentrifieringsprocess som heter duga!

Området Nöden har sina rötter i den befolkningsökning som i samband med industrialiseringen ägde rum under mitten av 1800-talet, då invånarantalet växte i Lund.

Under 1870-talet började man i den sydöstra delen av den gamla stadskärnan, på en nästan obebyggd, sank äng, att bebygga marken med låga arbetarbostäder i form av små envåningshus mot gatan med gårdarna innanför.

Redan på 1800-talet uppmärksammade hälsovårdsnämnden de sanitära olägenheterna med bristande avlopp och fukt i husen. En hyfsat välbeställd arbetarfamilj kunde i Nöden ha en tvåa på 50 kvadratmeter, medan de mindre välbeställda hushållen som ofta bestod av många barn kunde få hålla till godo med hälften så stor yta, eller i värsta fall tränga ihop sig i ett vindsrum. Man försökte hålla lössen borta med ättiksprit eller saltsyra (!), och det ska även ha funnits gott om kackerlackor. Råttor och möss var en annan stor plåga för människorna i Nöden. På en karta från år 1699 benämns Lilla Tvärgatan vid Nöden för ”Råtte Strättit” (Råttgatan). Råttorna var uppenbarligen ett sanitärt problem under lång tid.

Trängseln gjorde att barnen fick leka utomhus och de vuxna träffades ofta på trappen efter de långa och tunga arbetsdagarna. Fylleri och prostitution var ganska vanligt förekommande i området.

I Nöden bodde arbetare, hantverkare och fattiga judar från Östeuropa som flytt undan förföljelserna i sina hemland. På grund av det stora antalet judar kom området även att kallas Judeén. Många av judarna försörjde sig som gårdfarihandlare och de flesta av dem bodde på Korsgatan, Trädgårdsgatan och, på ovan nämnda bostadsannons – Mariagatan. Det har funnits flera synagogor i Nöden varav ingen finns kvar i dag. Ironiskt och tragiskt nog höll även en nazistisk klubb till i en av fastigheterna i Nöden fram tills byggnaden revs på 1970-talet.

Det fanns flera fattigområden i Lund, men Nöden hade absolut lägst status av dem alla.

På 1960- och 70-talen fanns det planer på att riva hela området då Nöden var så nedgånget och det bodde många knarkare och fattiga ungdomar i de mest förslummade delarna. Hyrorna var låga och standarden var ännu lägre, och den största kostnaden för de boende ska ha varit fotogen till fotogenkaminerna (här ska till och med ha varit en hyresgäst som brändes till döds av brinnande fotogen!).

Efter omfattande sanering där vissa av de gamla husen rustades upp och de mer fallfärdiga byggena ersattes med tråkiga pastischer, har området fått en utpräglad medelklassprägel, som, av fastighetspriserna av idag att döma (nämnda 3,5:a på 77 kvadratmeter har utgångspriset 2 395 000 kronor!) har tagit ytterligare ett kliv på gentrifieringstrappan och nu erbjuder ett av de tjusigaste områdena med några av de mest prestigefyllda adresserna Lund har att erbjuda.

När man idag promenerar i Nöden och stockrosorna blommar mot husväggarna och idyllen är total så är det lätt att glömma de svåra förhållanden som Nödens tidigaste befolkning levde under.

När man läser mäklarfirmornas lismande beskrivningar av fastigheter och lägenheter i tidigare slum-områden kan man bara förvånas över hur vissa områden, i detta fall Nöden i Lund, har gått från den ena ytterligheten till den andra.

Läs mer om Nöden här.

Av: Malin Persson